En svensk i Saltfjellet

Varje vandringssommar har sin speciella karaktär. Avgörande är kombinationen av vinterns snöläge, och väderutvecklingen under vår och sommar. Den perfekta kombinationen, tidig snösmältning och stabil sommar, har jag bara upplevt två gånger, på en 18-dagars vandring i Västalperna 1994 och en 19-dagars tur i Pyreneerna 1995.

På kontinenten är det alltid snön som är bekymret; var det mycket iår, har den smält undan, är snön på branta pass så hård att stegjärnen måste fram, eller så mjuk att den hela tiden brister. En stor skillnad mellan alpin och nordisk vandring tycks vara att vattnet är det stora problemet hos oss. Höll broarna, hur är vattenståndet, hur strida är älvarna.

En sådan sommar

1998 ställde dessa frågor på deras spets. Det var ett år med sen snösmältning och plötsligt därpå stark värme i Nord-Norge. Då förstår man hur beroende av andras insatser man är för att alls genomföra en vandring. Jag kan inte klandra hårt och ideellt arbetande föreningar för att broar fattades eller var i dåligt skick. Jag blir bara mer tacksam för det som finns. Och medveten om de rätt små marginaler som var på min sida denna gång. Planen höll.

Vattnet blev ett tema. Ett annat var friheten och vildheten. Jag har under 10 års vandrande gradvis dragit mig undan från bemannade stugor och överbefolkade leder. Redan övergången från Alperna till Pyreneerna 1995 besparade mig linbanor och konstgjorda klätterleder. Jag blev också mer beroende av tält och gillade det.

Fjolårets vandring i Rondane och Dovrefjell gav mig ännu mer smak för tältvandring. En natt i augusti på Rondvassbu räckte för mig; jag gick lugnt förbi Bjørnhollia och njöt av ensamheten i Langglupdalen. I Dovrefjell finns sådana stugor inte alls och man blir ingenstans nedtrampad.

Denna gång, min första tur norr om polcirkeln, räknade jag med högst en bemannad övernattning, på Graddis Fjellstue. Med hopp att proviantera där kunde jag nöja mig med 10 dagars mat, 5 kg, för två veckor; ett och annat kilo kroppsfett hade jag råd att offra för en lättare packning, och jag klarade mig verkligen med 20 kg. Det är ungefär vad man klarar att ha med på tåg, också.

Upp i fjället

Tåget förde mig via Stockholm, Storlien och Trondheim till Dunderland. Jag anlände klockan 7 den 12 juli, gick 6 km landsväg och sen upp norrut från Storvollen upp mot fjället. Jag var trött efter en orolig natt i sovvagn. Maten jag köpt i Storlien gjorde inte saken bättre. Det regnade.

Jag korsade en älv nära Polcirkeln på en bro utan räcke. Den var stadig och bred, men hal och skev. Jag vågade inget annat än krypa över. Jag gick vidare upp mot Tespdalen och rastade ofta; varje gång höll jag på att somna. När jag var väl förbi trädgränsen ställde jag upp mitt tält och försäkrade mig om vacker utsikt. Det var en overkligt ensam plats i mild och gästvänlig natur. Jag sov tre timmar, lagade middag och somnade igen.

Nästa morgon kändes förbluffande varm. Kyla var det jag var mest förberedd för, med åtskilligt av reservkläder, luva, vantar, osv., och det jag kom att få minst av. Jag klädde mig för värmen vilket tyvärr myggen uppskattade.

En övergång för från en stor vidöppen dal till en annan, strax under trädgränsen. Mellanmål vid Krukkistua och festmåltid för myggen. Jag tål en del men det blir lite ansträngande när de hänger i klasar kring ögonen.

Vidare i soligt väder till Saltfjellstua, som känns som mittpunkten - det är så vackert åt så många håll och på så många olika sätt, men blåsigt. Jag tältade vid en vindskyddad bäck nära stugan.

Ställd av älven

Tredje dagen skulle ha fört mig till Lønsstua vid E6. Det blev inte så. Jag hade läst att Raudielva kunde vara ``vrien å krysse'', men att det fanns lättare vad närmre sjön. Vadstället vid leden var inte alls inbjudande. Vattnet for vilt och ystert över glatta hällar och slog så det sprutade meterhögt mot andra stenar. Jag vadar ogärna i så starkt sluttande terräng och sökte ett vad längre ner där älven delar sig.

En arm gick bra, nästa gick jag på stenar mot mitten och sökte sedan vada drygt knädjupt. Det brukar gå, men älven var så strid att jag knappt vågade flytta foten av rädsla att förlora balansen. Jag satte med möda mina teleskopstavar stadigt i botten - de skakade. Jag sökte vad längre mot mynningen. Regnbyxor på, det var inte kallt. Två steg gav mig vatten till midjan, nästa till bröstet, vansinne. Jag rusade i land.

Då valde jag att ta det riktigt lugnt, rundade sjön och vadade alla älvarna på dess nordsida, långt ner, det var säkert ett tiotal. Letade sedan någon timme efter den markerade stigen; när jag funnit den slog jag upp tältet och njöt av att göra ingenting.

Kaffekokarställe

Fjärde etappen genom Steindalen blev den högsta. Det är en platå, mycket stenig, men också med mycken genomblöt snö, en till två meter djup. Den brast ofta. Omgivningen var mörk och hotfull som himlen, på ett vackert sätt. Både landskapet och himlen ljusnade när det började bära utför igen Här kan man kringgå de båda vaden - det första såg inte orimligt ut, men det andra borde vara svårare.

Kjemåa går i en båge som man följer. Plötsligt sker det som jag tror alla fjällvandrare känner igen. Allt har färg och form, som hela tiden skiftar; vattnets silver, bergens grå, markens grönska, vit snö, och i ett magiskt ögonblick blir balansen perfekt, det är hit hela turen strävat. Det är vid det andra vadstället. Jag brukar ta fram gasköket och koka kaffe på sådana ställen och bara suga i mig vyerna.

Jag övernattade på Lønsstua, men kunde ha tältat tidigare. Efter flera dagar av frystorkad mat kunde jag njuta av entrecote med bearnaisesås på högfjällshotellet.

Övergången till Graddis över Viskis, en lite torr och enformig fjällplatå, handlar bara om utsikten mot fascinerande berg, Båtfjellet, Solvågtind. Det känns lite ensamt att ha det vackra så långt bort.

Mot Sverige

Här ändrade jag plötsligt mina planer. Jag hade ingen lust till den långa transporten i skog mot Tryggvebu och Rykkjedalen. Jag bad värden på Graddis att förklara vägen mot Sverige. Det är en gammal kuskväg, först uppmurad, sen på en obefintlig stig genom mycket gles björkskog bortom ett rengärde. Jag behövde en hållpunkt som han pekade ut åt mig.

Jag kom rakt på gränsskylten och den svenska, tydligt markerade, leden. Den förde mig över Silvervägen, vid Kuoletisjaure, mot Skellefteälvens källområde, Jurunjaure, Ikesjaure. Jag tältade någonstans däremellan, återigen där utsikten var bäst. Jag mötte på den dagen ingen enda människa.

Sjunde dagen ledde över ett mindre pass och dessförinnan förbi Ikesjaure. Det är en märklig sjö. När man lyfter blicken från dess långa sandstränder verkar utsikten fullkomligt fel.

Leden för vidare mot Mavasjaure. Man får gå långt genom skogen till en liten brygga med semafor. Från det jag signalerade till jag var över tog inte mer än 20 minuter.

Mavas är kanske Sveriges mest isolerade bosättning, så det är lite overkligt att landa i två-åringens lekhage. Jag köpte en del överbliven mat och blev visad en tältplats på en udde, majestätiskt, och med effektfull inramning av Syd- och Nordsaulo, med sin påträngande dubbeltopp. Det är gränsens högsta punkt.

Hägrande Sulitelma

När den åttonde etappen inom en timme fört mig upp ur skogen igen dominerades sikten totalt av Sulitelmas norska toppar. Man går på skrå och i böljande rörelser, upp och ned, runt Pieskehaure vilket var det mest ansträngande av allt. Här finns flera dalar och sjöar som fickor in mot gränsen och över i Norge, hemlighetsfulla och vilda, ingen verkar gå in där. Fast vad vet jag, jag mötte ingen denna dag heller.

Leden var egentligen avstängd, en bro var kaffeved. Jag visste att ett provisorium ställts upp. Den nya bron visade sig vara mycket smal. Jag kröp långsamt. Med ryggsäck kan en oförsiktig rörelse äventyra balansen. Bron var inte helt stadig.

Jag övernattade på Muorkihytta, en av resans vackraste platser, med härlig utsikt mot Sulitelma. En ubetjent hytte i Nord-Norge är något annat än de stugor som finns här och var i Pyreneerna, mest för att folk inte ska tälta. Sådana stugor är ofta fyra väggar och ett tak, kanske en liten köksavdelning, kanske ett par sovhyllor. Norska stugor är oerhört lyxiga i jämförelse. Gas, möbler och mattor, tidskrifter, tillochmed radio.

De ser fräscha ut; folk städar och vårdar; vi är alla tacksamma, fast åtminstone jag egentligen klarar mig utan. Det viktiga med stugor är chansen att träffa andra vandrare, helst från motsatt håll. Nu var där fem ungdomar från Oslo och de kom direkt från (byn) Sulitjelma. De hoppades ta sig runt massivet. Det kan ha gått om de vågade använda snöbryggor över de svåraste älvarna.

Resans vändpunkt

Den nionde dagen, den andra egentliga regndagen tog mig tillbaka till Sverige, upp förbi Varvekstugan mot ett brett vad nära en renvaktarstuga. Jag var ensam hela vägen. Det är enda gången jag satt upp mitt tält i regn, vilket jag fruktar. Innertältet sätts upp först. Min kropp var dock i vägen för det mesta av regnet, under de fyra minuter det tar att resa tältet.

Man ser här några svenska utlöpare till Sulitelma. Dalen är öppen och platt, det är verkligen fint. Broarna var som tidigare dagar skadade, ofta knäckta på mitten. En hade så mycket löst att det pinglade om den när jag gick över. The hills are alive with the sound of music!

Här måste jag fatta ännu ett beslut. Jag ville inte gå in i massivet, på 1000 meters höjd, med sannolikt mycken blötsnö. Bestiger toppar gör jag nästan aldrig. Jag insåg att en tur vidare upp mot Padjelanta och runt tillbaka mot Sulitjelma skulle bli för lång för mina knän. Jag vände nästa dag, gick tillbaka samma väg, nu i strålande väder och beslöt att göra detta till en norsk tur.

Åter Norge

Elfte dagen gick utmed de båda sjöarna, av vilka Lomivatnet inte är så vacker. Man svänger söderut på en markerad led utan stig; den finns inte på kartan men i mina medförda beskrivningar. Sträckningen är väl genomtänkt. Landskapet är som en böljande gryta; man anar högre, delvis skymda berg eftersom så mycket vatten kommer strömmande. En grön hängbro visade sig vara i yppersta skick men sladdrig att hålla i. Jag känner alltid obehag på gungande broar och har undrat en del varför man aldrig ser hängbroar på kontinenten. När civilisationen aldrig är långt borta är det kanske lättare att dra in stockbroarna till vintern.

Strax före Calalveshytta korsar man två strida älvar; ett röse pekar ut lämpligare vadställen än dem invid stigen. Man hittar dem ändå eftersom de måste finnas.

Ändå undrar jag hur många vadningsolyckor som inträffar därför att vandrarna tror att de måste över och att det alltid måste gå.

Fasansfull bro

Dagen därpå förlorade sig lite i vind och mulet väder; Coarvihytta vid Balvatnet är charmigt inrökt och nedsutten men jag ville inte övernatta vid en parkeringsplats. Jag fick tipset att gå vidare, mot Fuglevatnet. Det var först aningen enformigt, sen, vid Rosnaelva, blev allt vackert igen. Allt utom bron, som är den hemskaste jag sett, näst efter ingen bro alls.

Ena räcket av, ett par plankor borta, allt mycket skevt och snett. Kunde jag gå över med min tunga packning utan att ramla av? Folk jag mötte senare berättade att de gått sidlänges med båda händerna på det enda räcket.

Jag gick missmodig norrut längs älven och såg plötsligt ett ställe där botten var synlig hela vägen. Vattnet stod nästan stilla. Jag vadade midjedjupt, och som vanligt tog jag på mig regnkläder - seden att klä av sig begriper jag inte. I mitten var en svag underström. När det blev grundare snavade jag och hann tänka, ``nu tar han mig!'', sekunder efter var jag i land.

Det var sannolikt ofarligt, men kallt, och jag vill inte göra om det. Och jag packar hädanefter liggunderlaget överst på ryggsäcken...

Ständigt stegrad skönhet

Den trettonde dagens morgon, jag gick som vanligt upp vid femtiden, var den andra med dimma. Jag hade haft lite av det den regniga dagen upp mot Varvek. Det här var en annan dimma, man ser på ljuset att den ska lätta snart. Strax kläddes också bergen av, ett i sänder, Syd- och Nordsaulo, som här blir silhuetter, verkligen bergens baksida. Vid mitt uppbrott gnistrade det om allting.

Inte bara vädret gjorde denna etapp till den vackraste. På Balvatnets västra sida valde jag att inte fortsätta runt utan följa ännu en markerad led utan stig. Skönhetsupplevelsen stegrades i varje steg uppför. Det fick gå långsamt.

En kort stund nära passet på 1050 meters höjd hajade jag till. Det var två sjöar på kartan, men jag såg bara en. Jag gick tydligen på en stor snöbrygga ,sådant som jag annars undviker, och lätt hade kunnat kringgå. Strax var jag över. På passet fanns en vindskyddad svacka, det var ett kaffekokarställe. Jag låg på passet kanske tre kvarts timme och njöt av att vara där. Storengdalen väntade vid mina fötter, hela detta öppna och inbjudande område helt för mig själv, och ännu en etapp utan ett enda möte.

Lugnande budskap

Sista dagen började över den stadigaste bron av alla. Det hängde redskap på den, såg, hammare och tång, ett hemlighetsfullt budskap. Etappen tog mig längst in i dalen och över ett lägre pass till Rykkjedalen, jag stannade länge på passet, sen skulle inget mer hända.

Sen utför, fem kilometer björkskog och otroligt sumpigt, mot Trygvebu. I Norge lägger man inte spänger över myrmark, som i Sverige. Det är ju styggt att se och halt att gå på i regn, men nyligen förstod jag att spängerna är mer till för naturen än för människan. Vid varje öppning i skogen vidgar sig stigen och blir en flera meter bred gyttjepöl. Fem kilometer i denna terräng är långt.

Det var varmt, 23 grader, då är inte den djupt inbäddade Trygvebu en behaglig plats att övernatta. Jag gick på en avstängd väg, med många ras, till Junkerdalen. Taxi och tåg förde mig till Bodø för klädinköp och besök hos skomakaren.

Trollheimen nästa, det är sydnorsk vandringskultur och något helt annat. Jag vet nog vad jag föredrar.

Peter Hackman, Linköping, Sverige

PS: Tack till BOT, RT och SOT och till Elin Andreassen i Bodø, för ovärderlig hjälp vid planeringen.

Åter