En vadningsolycka

Det fanns två vägar. En rakt norrut tvärs över älven, på kanske 900 meters höjd, och en omväg. Omvägen skulle föra ned till en säter invid älven, på 740 meters höjd. Där hade det åtminstone tidigare funnits logi i en liten hytte för tre. Trots det dåliga vädret var det inte dit jag ville. Jag ville över älven och vidare upp mot en tjärn som såg lovande ut på kartan. Jag var inställd på en sjätte tältnatt där.

Jag behövde aldrig ens tveka, ty på väg ned mot trädgränsen blev jag aldrig varse något stigskäl. Hade jag sett det hade kanske olyckan aldrig inträffat. Jag tänkte att DNT kanske avmarkerat stigen eftersom det ändå inte fanns logi längre.

Allt eftersom jag närmade mig älven blev jag mer och mer misstänksam. Den såg otäckt bred och vild ut. Precis vid stranden var ett T-röse och på andra sidan ett målat T på en sten. Jag spejade av och an, från det ena T:et till det andra. Hade någon verkligen gått över, därtill med pensel och färgburk i näven?

Jag försökte överblicka möjligheterna. Men det är inte lätt att överblicka något när hela stranden är tättbevuxen med vide. Överallt fanns ställen som såg vettiga ut till hälften eller kanske mer, med stenar eller inte alltför djupt vatten. Men det första försöket tvingade mig till reträtt, inte ens halvvägs.

Jag spanade vidare. På många håll kunde man, trots det vilda loppet, se botten hela vägen. Det verkade vara den sortens vad som avbildas i Grundstens och Abrahamssons böcker och som kallas "svårt". Svårt, men möjligt, ty det måste ju gå. Det går alltid i Sydnorge. Jag har ju så ofta besegrat mina tvivel, och funnit lösningar, med just den inställningen.

Jag vet förmaningarna. Vada inte mer än knädjupt. Släpa fötterna, lyft dem aldrig. Sök ställen där älven är bred och har flera armar, vilket jag nu gjorde. Jag vet numera ett par regler till. Gå inte vidare om teleskopstavarna darrar. Sluta innan det blir en förtvivlad kamp, ty det blir ännu svårare i det ögonblick du vänder. Svårt är farligt. Svårt betyder att somliga misslyckas.

Jag prövade ett nytt ställe. Jag gick i med regnkläder på och släpade mig fram. I mitten fick jag den kusliga känslan att ha hela älven stormande mot mig, i dess fulla bredd och längd. Jag närmade mig det djupaste stället och släpade med våldsam möda mina fötter längs botten, det är här jag skulle ha vänt. Men stenarna lockade, kom jag bara upp på en av dem, så.

Således bröt jag mot de elementäraste reglerna när jag föll. Om jag snavade på stenen, eller vacklade, eller om älven bara tog fatt i den för tillfället fria foten.

De närmsta kaotiska minuterna - var det minuter? - hade jag bara en känsla av att hjälplöst dras med i något jag inte behärskade. Jag kände mig helt omgiven av virvlande vatten och utlämnad åt naturens krafter. Jag drev på rygg, med fötterna före och vatten kring öronen. Flera gånger fick jag ansiktet under vattnet och drog in kallsupar. Vattnet hade en påtaglig, nästan salt, smak.

Det är svårt att minnas vad jag kände eller tänkte. Jag tänkte inte "nu dör jag!", men var vagt medveten om att detta kunde vara det sista som hände med mig. Jag undrade mera hur och var det skulle sluta. Kanske i någon fors längre ned, det skulle säkert gå fort.

Trots att jag hade bältet öppet hade jag aldrig en chans att befria mig från säcken, vilket kanske räddade mig. Huvudet tog inga smällar, jag tappade aldrig ens mössan. Jag höll i stället krampaktigt fast i mina stavar tills en av dem slets ur handen. Den kanske fastnade i något.

På ett ställe tog det stopp, jag försökte resa mig, föll och drogs vidare ännu en bit. Det var med en klentrogen känsla jag efter ännu en stund upptäckte att jag drivit mot en grusbank som sköt ut från stranden och nu äntligen var trygg att resa mig. Det gjorde jag, långsamt, långsamt, först gick det inte alls. Först då blev jag medveten om mitt chocktillstånd.

Jag vet inte hur länge eller hur långt jag drev, men jag vet att jag började öster om leden och stannade väster om den. Jag gissar några hundra meter. Det var inget jag orkade kontrollera. Helt andra tankar dominerade, om nu inte hjärnan var alldeles tom.

Kartväskan kändes tung. Den öppna fickan var full med smutsbrunt vatten, var det sådant jag fått i mig? Ur ett av blixtlåsfacken drog jag fram mina kopior ur "Til Fots". Här fanns beskrivningen jag läst igenom i tältet så sent som igår. Omvägen? Den var nedströms, där borde ju vara än stridare. "Bro ved setra" stod det, kunde det vara så mycket klarare?

Läst, men icke förstått? Läst, men icke tagit intryck.

Jag backade alltså i mina spår upp till den höjd där skiljet borde ha varit och gick i den riktning omvägen borde ha gått, i oväntat lätt terräng med glesa videsnår och enstaka träd. Jag ville bara göra något. Med lite tur kanske det gick att gå utmed älven hela vägen ned till civilisationen vid bilväg, i Hjelle, ty nu var jag inställd på avbrott.

Efter en kvart eller så hittade jag mycket riktigt det första trädet med röd färgmarkering. Med lätt hjärta följde jag stigen mot en platt och stadig bro som förde över till sätern. Jag såg genast en hytte med DNT-lås. Det fanns fortfarande logi. Stugan hade kamin. Det blev inte tält den natten.

Under några korta glimtar av sol, och med ugnens hjälp, satte jag igång att torka så mycket som möjligt samtidigt som jag författade mitt bidrag till hytteboka. Jag läste igenbom de tidigare inläggen. Några hade lyckats vada, och svor över slöseriet, andra hade gäckats. Flera påpekade att de aldrig sett stigskiljet. Det var alldeles klart att Hjelledøla varit ovanligt stor. Det hade regnat hela dagen och det låg för årstiden mycket snö på fjället. Det där hade man ju hört om Sarek. Men det här var södra Jotunheimen. Jag hade varit blockerad av geografin.

Det är svårt att lära av egna dumheter, andras ska vi inte tala om. Precis som man inte minns smärta minns man knappast rädsla, för då skulle jag inte kunna skriva om detta. Erfarenheten måste sammanfattas i stränga, kyligt exakta och sakliga krav, tecken att se upp med, och jag har redan nämnt dem.

Återstår bara det svåraste, att verkligen ta beskrivningarna på allvar, läsa dem noggrannare, kanske rentav memorera och införliva dem, eller föra in ännu fler anteckningar på kartan. Eller kanske ta med den senaste upplagan av turboken. "Ved stor vannføring bør bro ved Fremre Hjelledalen brukes" kunde jag läsa när jag kom hem. Med den meningen inpräglad i huvudet hade jag säkert spanat bättre efter det förargliga stigskälet.

Nettoresultat: en förstörd kamera, förstörda bilder, en förlorad stav, ett stukat lillfinger, nästa dag också maginfluensa. Ryggsäcken oskadd, lite fukt inuti. Tält och sovsäck torkade på de få minuter solen visade sig.

Jag gick tre etapper till.

Åter till vandringssidan

Efterord: Olyckan inträffade i augusti 2000 på en vandring från Finse vid Hardangerjøkulen till Jotunheimen. Området mellan Hardangervidda och Jotunheimen kallas sedan 1995 för Skarvheimen.

En svensk vandrare, Harald Nordius, har berättat att han kort före olyckan var med i ett dugnadslag som markerade denna led. Laget lyckades aldrig hitta stigskälet, de heller, och avstod därför från att markera omvägen!

I juli 2003 gjorde jag en ny, längre, tur upp genom Skarvheimen och valde denna gång att runda Hjelledalen och gå in i den från höjden, österifrån. Då blev jag äntligen vän med den; det är den kanske vackraste dalen i hela Jotunheimen.