Mitt vandrandes historia
Hur det börjadeSommaren 1987 reste jag med tåg i Österrike, Italien, Schweiz och dåvarande Jugoslavien. På väg ned mot Innsbruck samtalade jag med en amerikan om mina planer. På hemväg skulle jag till Lugano i Schweiz. Han uppmanade mig att ta omvägen hem över Interlaken. Han var mycket lyrisk, sa något om "vattnet". Jag noterade och sparade i mitt minne. Resan gick över Innsbruck, Verona, Trieste till Jugoslavien. Opatija (Abbazia), Porec, båt till Venedig, Lugano, Luzern, Interlaken. Jag förstod inte charmen, alls, men i fjärran syntes Jungfrau. Man kunde åka tåg till Jungfraujoch, kanske 3 mil för 95 Franken, då c:a 400 kronor. Aldrig! Jag traskade upp på ett utsiktsberg, åt en alldeles för stor portion glass och gick ned igen. Här hade jag inget att göra. Fem i sex passerade jag en resebyrå som sålde biljetter till Jungfraujoch. Jag köpte en, för att ha gjort något alls. Denna slump förändrade mitt liv. Turen gick en av dessa osannolikt gnistrande dagar då det är plusgrader på Jungfraujoch. Det var turister och turism, det japanska ispalatset, sommarskidåkning, Aletschglaciären. Jag traskade i löparskor till en stuga, med rinnande näsa. Detta var på 3.500 meters höjd. Åt Rösti. Tillbaka. Tåg. Ett av många byten är på Kleine Scheidegg där vandringslederna möts och skils. Det såg skojigt ut. Några gick av tåget för att vandra ned till Grindelwald. När jag kom tillbaka till Interlaken köpte jag ett par skor. Det blev tre dagsturer under den enda vackra veckan katastrofsommaren 1987. Sedan dess vandrar jag på somrarna. Jag vet ingen annan semester - mina 43 (ungefär) senaste utlandsresor har alla haft vandrandet som ärende. 1988 var jag en dryg månad i Schweiz; utöver en tvådagarstur i Leventinadalen (låt bli) bara dagsutflykter, ofta passövergångar mellan dalar. Praktiskt taget varje dag satt jag på buss eller tåg i ena änden av utflykten. I augusti var jag tio dagar i Västdolomiterna, Corvara (Alta Badia) och Welschenofen (med turer i Fassadalen). Ohyggligt mycket folk. Hett. Mycket buss och dagsutflykter.
Avveckling av dagsutflykterSå även juni-juli 1989: först Dolomiterna, mycket regn. Efter två dygns oavbrutet regnande i Cortina flydde jag till Schweiz. Val Müstair, Scuol, Bregagliadagen. Gick en dag från S:ta Maria till Scuol, en tvådagarstur från Bregagliadalen via Bivio till Maloja; därpå en fyra dagars tur i Ticino. Denna gav mig min första alpstuga, Basodino. I september råkade jag få ett par veckor ledigt och reste tillbaka till Dolomiterna. Det blev tre dagar från Pragser Wildsee till Seekofel och Fanes och därirfrån ned till Stern (La Villa) i Alta Badia. Jag var förkyld och hade glömt ta med tillräckligt med pengar. Återhämtade mig, tog taxi till Falzaregopasset, och fick sen tio härliga dagar. Först ned mot Rifugio Vazzoler, sen tillbaka mot Seekofelhütte och en extra släng mot Plätzwiese, med kor, krigsminnen och hotell. Blev förkyld igen, gick ned i dalen och for hem. Sedan dess planerar jag endast längre sträckvandringar. Dagsutflykter, utom två, tre från ett stugläge eller läger, skyr jag numera som pesten. Avbryta före höjdpunkt, studera tidtabeller, roar mig inte. Söker frihet. Vandringen som resa. Mitt första verkliga långvandring, från Trentino i Italien till Splügen i Schweiz - med avbrott för en buss-sträcka genom Val di Sole- var på 5+12 dagar, och började kring midsommar 1991. Jag fick idén på vintern när jag köpte en karta över Bernina/Poschiavo. Här fanns områden jag inte hört talas om, t ex Val Malenco. Och från Val Malenco fanns övergång till Maloja, och därifrån ..., och dessförinnan - uppslaget bara växte. Detta kom att bli en fin sommar men med i början vedervärdiga snöförhållanden; i Brenta låg det snö nästan ned till trädgränsen i början av turen. Min första etapp gick från San Lorenzo in Banale till Cacciatore-stugan i utkanten av Brenta-massivet. När jag förhörde mig om förhållandena på kvällen lät det så kämpigt att jag beslöt att vända ned i dalen nästa morgon. Det verkade också som många stugor fortfarande var stängda. När jag med säcken på styrde kosan ned kom värdinnan ut på trappan och undrade vart jag skulle. Jag svarade, "ned i dalen, det verkar sundare". Hon svarade att ni måste ändå göra svängen upp mot Agostini, det är så vackert där, det vill ni aldrig ha ogjort. Jag lät mig övertalas. På Agostini fick jag lugnande besked om fortsättningen, och så blev min första riktiga vandringsresa till. Slumpen ingrep på nytt - en kvinna såg mig gå åt fel håll.
Avvecklat fuskSå sent som 1991 kunde jag tillåta mig vad tyskarna kallar Abkürzungen, transporter med bil eller buss förbi tråkiga ställen. Riktigt dumt var det i september 1990. Från Vrin till Vals var en mycket hög övergång, Pass Patnaul, men jag vågade inte lita på vädret. Tog buss ut i Vorderheintal, annan buss tillbaka in i Valsertal. Gick från Vals (det var verkligen dåligt väder) till Turrahus, som var fullt. Tog buss längre nedåt dalen till Safien Platz. Nästa dag buss tillbaka till Turrahus, därpå över ett pass till Splügen. För mig är det lika dumt som dagsutflykter. Jag svor att aldrig göra om det och sommaren 2011 fick jag äntligen revansch för det missade passet, en höjdpunkt på den resan). Bland annat därför har jag nästan alltid tält med på mina turer.
Fler idévandringarIdén till min andra riktiga långtur fick jag under hemresan från le Orobie, 1992, med tåg från Morbegno, via Poschiavo, till Basel. Tåget korsade Berninapasset, senare Beverdalen och jag började genast fundera på hur dessa hängde ihop. Med kartor hemma förlängde jag projektet bakåt genom Davosbergen, Silvretta, Rätikon (där jag vandrat redan 1990) och ända tillbaka till St Anton i Tyrolen. Det blev 16 dagar, rätt svala och mulna, men, efter den varma våren, med perfekta snöförhållanden. Omättlig begav jag mig sedan till Aostadalen för en tiodagarstur, min första egentliga västalpina tur. Efter fullbordad vandring for jag över dagen till Turin och köpte kartor över Piemonte; sedan dess har jag, bortsett från en avbruten tur i Adamello, och augusti 08, 09, samt försomrarna 10 och 11, hållit mig till de västra delarna av Alperna.
Lämnar AlpernaMin första tur utanför Alperna var i Jotunheimen 1994. Skälet var min 50-årsdag. Jag fyller år under värsta högsäsong i Alperna, dessutom ville jag inte ha alltför långt hem inför terminsstarten på Linköpings Universitet. Det var en ren stugtur och en sådan har jag aldrig senare gjort. Först blandade jag lite, men sen tog tältet över. Tafjordfjella 1999, samt mina norska turer 2002-2005 och 2006, har varit rena tältturer. 2000 blev det ett fåtal nätter i stugor, 2001 endast en. 2007 blev det en jaktstuga i magsjukans tecken. 1995 gav mig Pyreneerna för första gången. Jag hade fruktat dem som svårare, med färre leder, glesare mellan stugor, svårare orientering. Jag anser än idag att man bör ha alpin erfarenhet innan man prövar på Pyreneerna. En längre tur kräver tält och Pyreneerna har rikare möjligheter att tälta än Alperna, åtminstone central- och östalperna. Passen är genomsnittligt svårare. Vädret är stabilare än på de flesta håll i Alperna, med enstaka desto mer av rejäla bakslag. Stabilast av alla bergsområden är nog ändå Sydalperna, speciellt den franska sidan (1994, 2000, 2002, 2003, 2004, 2007, 2008, 2010).
Norden allvarligt alternativSverige 1997 har sin enkla förklaring. Jag hade kronisk hälseneinflammation som jag misskött. I juni avbröt jag en tur i Sydalperna. Jag beslöt att göra det enklaste som fanns, Jämtland. Det råkade vara en dryg vecka med osannolikt vackert väder. När foten var lite bättre prövade jag Dovrefjell som var spektakulärt vackert och spektakulärt ensamt. Vädret denna augusti var spektakulärt vackert, dessutom, den bästa norska fjällsommaren sen 30-talet. 1998 opererades jag i februari. Konvalescensen blev lång. Inte ens vid midsommar var jag bra. Vandrandet sköts upp och av tänkta alternativ blev bara ett nordnorskt kvar. Svenska etapper gav mig min första kontakt med Lapplands fjällvärld. Jag har aldrig senare vandrat norr om Polcirkeln. Varför vet jag inte. Kanske myggen, kanske upprepade problem med vad och broar.
Återkomst till Alperna1999 betecknar min återkomst till Alperna, efter 5 år. Kunde varit vackrare bitvis, men vädret var desto bättre. Den enda dåliga dagen, med dimma, var omöjlig och tvingade till vila. Den direkta fortsättningen år 2000, 21 dagar, är min kanske bästa alptur hittills . Den hade mening och mål- att ta mig till Vallée des Merveilles, i den allra sydligase änden av Alperna, och få med mig det bästa av naturen på bägge sidor om gränsen - en Kungsled i två republiker! Bara 2003 års tur kan konkurrera. Turen i Sydalperna bräcker rentav mina 19-dagarsturer i Pyreneerna. Mahler skrev långa symfonier, men ingen på 120 timmar. Somrarna 2001 och 2002 blev väl så laddade som denna. Den första av dem förde mig till Pyreneerna, första gången på 5 år. Mer tält och fria stugor (8+2 nätter) än någonsin på denna 19-dagars tur. Vacker väder 15 dagar i sträck. Eftersom jag började i Villefranche, vid foten av den östligaste toppen Canigou, kunde jag nu säga att jag täckt hela huvudkedjan. Pyreneerna är kanske fortfarande det vackraste av allt. 2002 kom jag äntligen iväg till Korsika, oc h dess GR20, som jag drömt om sedan 1989. Det råkade vara ett perfekt år, med bästa möjliga snöförhållanden, dvs. ingen snö alls. Det är den mest tekniska tur jag gjort, tyvärr är den överbefolkad. På fastlandet fick jag in en desto ensammare vecka i Havsalperna. Det plötsligt dåliga vädret tvingade till avbrott, men jag upptäckte hur mycket jag har kvar att göra i Västalperna. Det blev denna sommar rentav en tredje tur, en tiodagars tälttur i Jotunheimen, som jag nu återsåg under bästa möjliga förhållanden. Sommaren 2002 bräcker rentav 1997. Idén hade jag fått året innan efter en tur i Breheimen, med slut i Jotunheimen. På en fjällstation kom jag att studera en karta och såg direkt några dalar jag aldrig besökt, idén om en rundtur gav sig nästan meddetsamma. Med tält kunde jag ta ut svängarna mycket mer än på min stugtur 1994.
Friare, mer tält2003 års turer är en bekräftelse. Min 18-dagars tur i Alperna gick helt i improvisationens tecken, vilket var själv idén. Tillochmed starten blev improviserad när det visade sig att vissa bussturer inte börjat gå. Av 17 övernattningar var 12 i tält, och 11 av dessa var fria. Norge-turen gick två veckor tidigare än vanligt, på grund av det gynnsamma snöläget. Precis som tre år tidigare gick jag från Finse till Jotunheimen, men till stor del nya varianter. Mina fyra senaste turer hade landat i Jotunheimen. Det var läge för något helt annat 2004. Återkomst till Dovre, men på vildare varianter, ett par sträckor utanför lederna, och alltid tält. Efter åtta dagar blev camping och proviantering i Bjorli i Romsdalen, sen ytterligare fem dagar i Reinheimen och Tafjordfjella - det var idén den gången: att knyta ihop Dovre och Tafjord på en enda tur. Reinheimen är ett område helt utan T-leder och turiststugor (men med många jakt- och fiskestugor), mycket tyst och ensamt, men tekniskt alls icke svårt, och dessutom lättorienterat. En del av sträckorna i Tafjordfjella skulle jag inte gå om de inte var markerade (och en av dem är rentav säkrad med rep). Kartbilden skulle avskräcka! Även här blev det nya varianter ända fram till Djupvatnet vid vägen mot Geiranger, där jag hittade ett av turens allra bästa tältläger! 2004 års alptur kan inte riktigt mäta sig med 2000 och 2003; lite, lite för många transportsträckor, och värst av dem korsningen av Susa-dalen på 500 meters höjd. Dock blev den lång, 21 dagar, och alla etapper utom en var nya, många av dem mycket laddade och intrycksrika. Sen men snabb snösmältning fick mig att satsa på en inledning i Frankrike (15 juni, rekord!) som haft minst snö. Klok satsning visade det sig, ty två veckor senare gick jag över italienska pass som varit omöjliga eller livsfarliga en vecka tidigare. De fem avslutande dagarna gav mig Valli di Lanzo och jag har nu använt alla de kartor jag köpte i Turin 1994. Det är väldiga höjdskillnader där, och etapperna blev genom tältlägren lite konstiga: började ofta på höjden, ner i dalen, över ett pass och sedan kvar på höjden. Nordsidan av Les Ecrins, några etapper i Le Queyras och två förstklassiga pass i Italien, Albergian och Orsiera, hör till de bästa minnena. Återigen mycket tält, 13 fria övernattningar och 2 på campingplats. Min vandring i Pyreneerna 2005 är min särklassigt längsta hittills. Den varade i 31 dagar och tog mig första dagen förbi utlöparna till den östligaste toppen Canigou, och sista dagen förbi den kedja av kalkberg som för mig markerar västra änden av de egentliga bergen. Jag kombinerade etapper på HRP (en "teoretisk" led), den spanska, genomgående markerade, GR11, samt två på den franska GR10. I början följde jag 2001 års rutt med många varianter, mest förbättringar. I slutet, mellan Gavarnie och Lescun valde jag den spanska GR11; 1995 valde jag HRP (i motsatt riktning). Tyvärr innebär en sådan här resa att inte allt är vackert. Ett par ställen var rena byggarbetsplatser, speciellt passagen förbi Formigals skidstation, under utbyggnad, var plågsam. Jag skulle dock säga att minst 27 etapper var klart meningsfulla; vidare hade jag mindre perfekt väder, dvs. lättare dimma, endast en förmiddag.De sista tio dagarna hade jag inte ens åska, och sista morgonen vaknade jag i ett fullkomligt torrt tält. Det blir troligen inga flera vandringsresor av detta slag i Pyreneerna. Det finns otroligt mycket norr och söder om vattendelaren att utforska. Kanske ett par tvåveckors rundturer nästa gång?
Vandrandets sista fas?Den 1 augusti 2006 gick jag i pension, tre veckor före min 62-årsdag. I praktiken slutade jag arbeta den 17 maj. Vad gör jag med all den fria tiden? Jag tror det är ohälsosamt att plötsligt jaga aktiviteter för att man har mer tid. Mycket ändras också med åldern. Kroppen börjar så smått säga ifrån - knän, senfästen. Förhoppningen är att åtminstone de närmsta åren få med mig någon kortare kontinental tur i september. Min första tur som (i praktiken) pensionär var på 18 dagar i Italien. Vad jag tänkt blev inte alls av; jag fick inte övernattning där jag trott, och måste välja en ny startpunkt. Längre fram kom jag på att förhållandena borde vara idealiska att svänga av från den tänkta rutten i Piemonte mot Aostadalen, som just då verkade intressantare. I Alagna lyckades jag - en söndag! - få tag i en karta som räddade den varianten. På så vis kom turen att gå i återseendets tecken. Under de fyra första dagarna rörde jag mig i trakterna kring Alpe Dèvero och Alpe Veglia, där jag senast tillbringade en dryg vecka 1991. Även Aostadalen blev ett återseende, där var jag senast 1993. Tältet gjorde speciellt den första delen annorlunda och bättre. I Aostadalen hade jag åtminstone bättre väder - på gränsen till i hetaste laget - än 93; jag fick dessutom med den etapp jag missade den gången, över Colle di Pinter, ett förstklassigt pass. Min andra tur samma år var som vanligt i Norge. Den tog 11 dagar, startade vid järnvägsstationen i Myrdal och slutade invid fjällhotellet Krossbu i Jotunheimen. Det är nog den varmaste fjälltur jag gått, men också den stenigaste. Sommaren 2007 var första gången jag gjorde tre vandringsresor. Den första gick till Pyreneerna, där den första turen var på 16 dagar, och den andra på endast 5. De första nio dagarna i och kring Andorra var mycket fina. I övrigt bekräftade turen att jag bör hålla mig på den spanska sidan så mycket som möjligt. Det är för mycket dimma i Frankrike. Den norska turen, i slutet av juli, gav mig nya etapper i Dovrefjell och Reinheimen. Vädret var inte det bästa och älvarna hade mycket vatten. Jag har aldrig vadat så mycket i Norge förut, och jag tror det är enda gången som en älv spärrat vägen för mig och tvingat mig till en omväg. Turen blev bara sju dagar, p g a magsjuka. I slutet av augusti och början av september blev det också en 11-dagars tur i Alperna, mellan Modane och Oulx, vid en årstid som tidigare varit omöjlig för mig. Högsäsongen är då precis slut, det är fortfarande ofta vackert väder, marken börjar växla färg, men allt är utblommat. De få år jag har kvar som vandrare kommer jag att utnyttja denna speciella årstid. Det kan tänkas att jag rentav hoppar över fjällen om det är sådant snöläge och så sen snösmältning som iår.
Idéerna tryter?Sommaren 2008 hade jag hoppats på en del turer i Pyreneerna i början av sommaren. Men snösmältningen kom av sig, så jag bokade om sista biten av resan och gjorde istället en tur i Sydalperna. Första passet bjöd på snöproblem och tvingade mig ut i instabil terräng. Några av de senare passen hann precis bli möjliga, och på slutet hade jag avsevärda problem med ett pass på 2600 möh.Turen blev ändå 14 dagar, men på slutet var det väl mycket åska för min smak.Norgeturen präglades också av snö och vatten. redan efter 3 dagar blockerades jag av en obehaglig, men stabil, bro. Jag tror jag intalade mig fyra gånger att inget kan hända, men när jag kom fram till bron var jag fullkomligt blockerad av vad som fanns under den. Detta var nära Hallingskeid. Så jag avbröt, tog tåget till Finse och utförde en vandring på fem dagar, till Geilo, med bland annat rundning av Hardangerjøkulen. Det var ensamt och dramatiskt. Den fjärde dagen, med bland annat sträckan Krækkja-Tuva, är däremot sannolikt den tråkigaste jag någonsin gått. Jag börjar få slut på fjällidéer. Augustituren gav mig Centralalperna för första gången på 14 år. Min uträkning var att vattentillgången skulle vara ett mindre problem i Engadin och Lombardia, än i Piemonte, och så var det. Jag hade glömt hur vackert det är i området mellan Davos och Engadin, och kommer säkerligen att återvända. Det var skönt att för en gångs skull få tala en del tyska, som jag klarar mycket bättre än franska, spanska och italienska. Höjdpunkterna var passagen över Ela-passet och gränspasset Muretto, vars schweiziska sida är mycket brant. Kan inte fatta att jag klarade att gå motsatt håll 1991! Jag hoppades testa om tältning är problematiskt i dessa trakter och kan konstatera att det är ungefär som i väst. Av 10 nätter blev 7 fria, 2 på camping (Bergün och Maloja) och en på hotell i Chiareggio. Tältade jag i närheten av en fäbod frågade jag alltid och svaret var i regel "vi vet inte om man får, men oss gör det inget". Vid Lago Palu i Valmalenco råder tältförbud, och polisen patrullerar i heikopter. Men ett stycke ovanför fanns en för tillfället övergiven fäbodäng med brunn och utmärkt tältmark. Turen avslutades med passövergång till Poschiavo i sydligaste Schweiz, varifrån det är utmärkta tågförbindelser hem.
Fyra resor!Vandringssommaren 2009 innebar en del rekord och nyheter. Det blev 43 vandringsdagar, mer än nånsin, och fyra resor. Nyheten var Skottland, mitt nionde vandringsland. Det är som en låglandsvandring med öppnare vyer och renare vatten - det lilla man kommer upp på höjden kan dock förvandla ruggigt väder till en pina.Till Pyreneeerna for jag för sjätte gången i juni; av 15 etapper var cirka hälften nya. Speciellt givande var att äntligen gå "rätt" väg mellan Comamala och Saboredo, via Aretostugan och den vilda Vall Gerber. Den myckna snön under vintern och den snabba snösmältningen i maj gav dock ovanligt fuktig luft och därmed mer regn och åska än vanligt. Min sexdagarstur i Norge därpå, över Hardangervidda, gav nog det sämsta fjällväder jag någonsin haft. Åres sista tur, i Schweiz, gav vackert väder, men en regnig natt berövade mig en krävande passövergång och ledde till en del vägvandring under två av turens elva dagar. Trots svårigheter att hitta riktigt bra tältmark ibland lyckades jag övernatta fritt samtliga 10 nätter, vilket är ännu ett rekord. Min främsta fundering inför framtiden är att en del övergångar, främst i Pyreneerna var väl tekniska och inte helt ofarliga. Även i Schweiz hade jag en brant och stenig övergång på osannolika 2200 möh. Ett problem med Schweiz var också att ideligen hålla utkik efter rödgula markeringar och gröna tavlor vilka signalerar s k Jagdschutzgebiete. I sådana är det alltid tältförbud. Jag tror min nästa alpresa blir till syd och väst, även om Schweiz lockar med enkla kommunikationer och tyska språket. Ännu en fråga är om det blir fler turer i fjällen.
Återseenden, avvecklingMin första tur 2010 blev 19 dagar lång och gick genom Vorarlberg i Österrike, samt Graubünden och Ticino i Schweiz. Det blev till stor del återseenden, bitvis av trakter jag inte besökt på många år. Det visade sig att fri tältning är relativt oproblematiskt i Vorarlberg - faktiskt tältade jag alla fyra nätterna i Österrike. Av 18 nätter kom nu 9 att bli fria. Jag misstänker att kommande alp-turer blir av det slaget, även om jag har idéer till en västalpin tur i obekanta trakter. Norgeturen i slutet av juli var inte så värst genomtänkt, men jag skulle säga att sex av sju dagar till större delen var fina. Den började i Jotunheimen - sjunde besöket!- i trakter jag inte sett på 8-16 år och fortsatte över i Breheimen. En planerad avslutning i södra Breheimen ställdes in när jag fick höra att en av broarna var i dåligt skick. Den avslutande etappen från Trulsbu till Bismo blev lång och det är ingen tvekan om att den långa Lundadalen är vackrare att gå in i än ur. På något sätt hade jag glömt att dessa trakter är oerhört steniga, vilket är påfrestande för bl a knäna. Det är därför ganska troligt att denna tur blev min sista i fjällen. Även årets sista tur, i Västalperna, bjöd till stor del på återseende. Av 16 etapper var hälften delvis eller helt nya. Men jag återsåg t ex La Vanoise under bättre förhållanden än 1999, tack vare den sena tidpunkten. Tältet räddade mig också från att trängas för mycket med andra på de inledande fem etapperna utmed Tour du Mont Blanc. De fyra sista dagarna förde mig genom Mont Thabor-området; jag har tappat räkningen på antalet gånger jag gått mellan Mont Thabor-stugan och Modane, men samtidigt fick jag denna gång med mig en del nya höga pass i kärnan av området. Jag fick besked om att kroppen håller för alpin vandring ännu något år till. Sommaren 2011 präglades en del av det ovanligt goda snöläget. Speciellt gällde detta Wallis i schweiziska Västalperna vilket gav mig idén att göra en tur från Wallis till Graubünden, med flera höga pass. Redan andra dagen korsade jag Augstbordpass på nära 2900 meters höjd. Ännu efter 20 dagar kände jag mig i form för flera etapper, men tyvärr var vädrets form desto sämre, så det fick räcka. Mina möjligheter i norska fjällen begränsades av banarbeten nära Oslo. Att vandra väster om huvudstaden hade inneburit en tågresa med tristra byten mitt i natten; jag nöjde mig till sist med en sexdagarstur i Trollheimen. Ungefär halva turen var ny jämfört med 2005, och med vissa etapper i motsatt riktning. En troligen fin planerad variant fick skippas på grund av envis dimma. Jag vet inte om fjäll-turerna längre är värda besväret; men jag har inte helt släppt idén om en helsvensk fjälltur - något jag aldrig gjort förut! Sensommarturen blev kortare än jag hoppats, 10 dagar. Även denna gång berodde det på annalkande sämre väder, men kanske ännu mer på att jag kände av en kronisk hälskada. Kroppen sade ifrån, m a o, och framgent ska jag försöka planera bort de oländgaste och brantaste varianterna. Men jag har redan idéer till nästa sommar! Statistik: Mina 668 vandringsdagar fördelar sig på Alperna, 356 dagar, Nordiska fjäll, 157, Pyreneerna 128, Korsika 16 och Skottland 11. 2008 och 2009 återvände jag till öst och gick längre sträckor i Schweiz för första gången på 15 år. År 2010 gjorde jag min första centralalpina försommartur på 17 år. Sensommarturerna 2010 och 2011 rörde sig till större delen i de nordligare Västalperna, som jag inte besökt så mycket. De länder jag vandrat mest i är Italien, Frankrike och Norge. Minst har jag vandrat i (i rangordning) Andorra, Sverige och Skottland. |