Största möjliga ensamhet

Jag säger "Jotunheimen" och folk undrar genast "Besseggen?", "Glittertind?" eller "Galdhøpiggen?". Jag svarar att det är för mycket folk och att speciellt topparna inte ligger rätt. De är omvägar och stör helheten.

Därmed är det viktiga sagt om min vandringsfilosofi. Jag vill komma bort från allt och alla, från människor, från trängsel och från civilisationens alla motbjudande ljud. Men jag vill också att turen ska ha mening, en riktning, ett ämne. Den ska ställa ett problem och lösa det.

Även om jag gjort flera givande rundturer gillar jag sträckvandringar bäst. De är resor och det är många problem att lösa för att få en 19-dagarstur att gå ihop. Övernattningar, proviant, optimal höjd.

Korsika

Ingen kan bestrida att min junitur år 2002, Korsikas GR20, har en klar linje. Den är närmast brutal i sin konsekvens. Leden för, i cirka 14 etapper, från sydost till nordväst (de flesta går åt motsatt håll), utmed vattendelaren och tätt förbi de fem karaktärstopparna: Incudine, Renoso, Rotondo, Monte d'Oro och Cinto.

Den går därmed ofta brant upp mot bergskammarna och förblir där timtals i knölig och rutschig terräng. Regelrätta klätterpartier finns det också ett par stycken, kanske 20 meter som mest, men med härliga grepp. För det mesta samspelar de tekniska svårigheterna och ansträngningen med utsikterna. Det är vad bergsvandring går ut på och ingenstans upplever man det så renodlat som på Korsikas GR20.

Men - ensamheten? GR20 är en väldokumenterad led, som beskrivits i åtskilliga guideböcker och tidskrifter. Dessutom är den lätt att överblicka, eftersom den täcks av två 50 000-kartor. Säsongen är lång, kanske fem månader. Frankrikes svåraste led är därför också den populäraste.

Eftersom fri bivack är förbjudet är man helt bunden till stugorna som etappmål, även om man tältar - allt annat vore dumt! Man kan alltså inte korta eller förlänga etapper fritt, däremot finns det vandrare som dubblerar dem. Det är tappert eftersom hettan gör det mycket mödosamt att vandra efter 12 - man börjar alltså helst klockan 6 på morgonen!

Detta leder givetvis till stark koncentration av människor vid etappmålen. Vid Pietra Piana, där dessutom en annan led korsar, räknar någon till 150 personer framåt kvällen. Tälten är så många att helikopterplatsen måste tas i anspråk. Ute på leden kan det ibland också bli trångt och många möten.

Men jag begär inte det orimliga, bara bästa möjliga. Tricket är att gå söderifrån. Den mest spektakulära etappen går genom en plats, vars namn, le Cirque de la Solitude, är ett spratt - ensam är den minst av allt. Under cirka två timmar går man över en 45 grader brant bergvägg i den inre änden av en cirkusdal. Man når aldrig dalens botten, som lägst är man ett par hundra meter ovanför densamma. Leden är säkrad med kedjor och en stege. Det kan bli köer.

Men den som går söderifrån har kortare väg till passet. Jag går ut halv sex, är på Bocca Minuta klockan sju, och först en timme senare, vid vändpunkten, möter jag någon. Människor i större mängd möter jag först de sista tjugo minuterna. Klockan nio är jag vid det andra passet och då har redan den värsta rusningen lagt sig. Den sista biten ned till Asco, en övergiven skidstation, är avspänd och grön, för en gångs skull går GR20 mellan bergen, inte över dem. Och denna sträcka, den lättaste av dem alla, blir den ensammaste på hela turen.

Alperna

Efter ankomsten till målet i Calenzana promenerar jag de 13 kilometerna till hamnstaden Calvi . Några dagars vila och proviantering förbereder mitt juliprojekt. Båten tar mig till Nice och det vore brottsligt att passera denna stad utan att göra en tur i Havsalperna.

Turen ska bli annorlunda mot min senaste alpvandring, som var en tre veckor lång resa. Det spelar inte så stor roll var jag hamnar. Jag vill med tältets hjälp söka upp avskilda platser och hitta leder som för mig bort från de ivrigaste stråken. Min planering är därför näst intill obefintlig. Jag får fråga mig fram, ty det är långt ifrån självklart med tältplatser.

Alpernas sydligaste utlöpare ligger i ett skyddat område, Parc National du Mercantour. I Frankrike gäller strikta regler för tältning. Där det inte är helt förbjudet, som i den ytterst känsliga Vallée des Merveilles, gäller tältet upp efter 19, ned före 7. Det sista ger sig självt, men det första kravet känns lite ängsligt. Om det blir dåligt väder? Det blir några gånger långa etapper, med många och långa pauser.

Till en början går det alldeles utmärkt. Strax norr om Merveilles slår jag läger vid en konstsjö, Lac du Basto, i strålande väder. Nästa dag, med två dryga stigningar, hittar jag återigen en underbar tältplats vid de fem Lacs de Prals. Mont Neiglier i bakgrunden har den bågform som känns som en omfamning. Jag kommer i rätt tid; dagsturisterna har precis hunnit gå hem.

På natten måste jag ut en stund. Det är alldeles stjärnklart och berget står som en skuggestalt mot den aningen ljusare himlen. Det är mäktigt, nära och ensamt.

Efter nästa dags stugövernattning korsar jag första gången gränsen till Italien, till Valle de la Valletta. Här, i Parco Naturale delle Alpi Marittime, är tältreglerna friare. Ett dygn, en plats, högst 24 timmar, i "alpinistiskt syfte". Dalen passeras av många turister på väg till Remondinostugan, ett örnnäste väl synligt från dalen. De ska göra toppen Argentera nästa dag. Men jag lyckas hitta en avskild lägerplats även här, en ficka mellan ett stenblock och en bergssluttning, något hundratal meter från stigen.

Även nästa dag, återigen på fransk sida, finner jag ett idealiskt läger strax nedanom Fremamortasjöarna. Etappen är bara fyra timmar, men jag kan inte slita mig från de små gölarna och bäckarna och det finns mycket att utforska. Dagsturisterna hittar inte hit, de stryker förbi på en en grusväg mot ett fullkomligt antiklimaktiskt mål.

Min sista gränsövergång för över Passo Préfouns, som är brant och slirigt och omgivet av berg som mest påminner om orgelpipor. Dimman som stiger mot mig är första varningen om en annalkande längre period av dåligt väder, en ovanlighet denna årstid. Senare lättar dimman men avlöses av åska precis när jag nått min andra stuga på dessa sju dagar.

Åskvädret leder inte till den väntade upplösningen. Den åttonde och sista etappen går över en gränskam i hård motvind, hagel och regn till Santa Anna di Vinadio, ett turistiskt ställe uppbyggt kring ett nunnekloster på 2000 meters höjd. Det är söndag och mängder av folk kommer med bil i busvädret för att prata, dricka och äta. Min jakt på ensamheten har fört mig till Havsalpernas mest överbefolkade plats, överhuvudtaget!

Jotunheimen

I augusti väntar en verklig utmaning: Jotunheimen, Norges mest överlupna fjällområde. Skälet är det täta stugnätet. Fjällen är inte så dramatiska eller exotiska för norrmännen eftersom de har så nära till dem. De går gärna korta turer, med stugpackning, äter sina tre rätter på kvällen, tar jättelik frukost på morgonen, går ut sent och har med sig termos och nistepakke.

Det är nog inte märkligare för dem än mina vårliga cykelutflykter till de många små skogssjöarna och mossarna norr om Linköping. De senare är bara mycket ensammare!

Att finna friden i ett så tillrättalagt område är därför en utmaning som inte får förväxlas med snobbism. Utan turism funnes varken stigar eller broar och åtminstone de senare är helt oumbärliga på ett par ställen.

Tält, ovanliga vägval, och tidiga morgonvanor - iväg klockan sex - är mitt vapen. Jag planerar för tio dagar och på ryggen bär jag drygt 17 kg. Åtminstone de fem första dagarna har jag turen klar; bland annat börjar jag med den avmarkerade Leirungsdalen där alla vandrare, ett tiotal, som jag möter är utlänningar och går med tält.

Min fjärde etapp utgår från ett tältläger en bit ovanför Eidsbugarden och för till en av de få riktigt gröna och milda dalarna i Jotunheimen, Fleskedalen. Det är en fantastiskt omväxlande etapp, för lång för en stugrutt, och därför möter jag absolut ingen denna dag.

Så är den inte heller så tillrättalagd. Ett vadställe nära Kvitevatnet s strida utlopp ställer ett delikat problem. Man talar om stengång, men första halva stycket är stenarna bastanta block med stora avstånd och strida flöden mellan. Problemet är att ta sig från ett block till nästa, utan att halka av någotdera. Jag gör sådant här med yttersta andakt sedan älven tog mig i Fremre Hjelledalen (i Jotunheimens vilda södra ände) två år tidigare.

Det är riskerna som får folk att undra över det vettiga i att gå ensam. Om du rutschar utför en brant, bryter benet och blir liggande, vad gör du då? Jag svarar att "då dör jag", vilket är en oslagbar metod att avsluta diskussionen.

Min åttonde etapp, från Visdalen, ett starkt trafikerat stråk mellan två privata anläggningar, slutar med läger på Memurutunga ovanför sjön Gjende. Den är också ett fynd för tältvandrare. Den första sträckan genom den steniga Urdadalen lockar inga stugvandrare, den är trång och mödosam men samtidigt fascinerande i sin monotona färgskala, med olika nyanser av grått.

Men när man kommer ut ur dalen, ned mot grönare höjder, bombarderas sinnena: sjön Helletjønna med vattenfall längst ut, en högre sjöplatå synlig från passet, utskjutande mindre berg. Detta är en av de passager där jag måste ifrågasätta lättpackarnas filosofi, som är: mindre vikt, gå fortare, längre etapp, se mer. Mitt bekymmer, nu med 13-14 kg, är att gå tillräckligt långsamt för att absorbera och bearbeta intrycken. Ett fjällandskap är som ett kalejdoskop som måste vridas och vändas för att locka fram dess många former och uttryck.

Då har stugvandrarna ännu inte hunnit upp från Gjendebu. Jag får verkligen äga platsen och vältra mig i denna skönhet.

Min näst sista etapp är jag återigen ensam nästan ända fram till stugan Memurubu. Jag är där vid tiotiden och unnar mig en längre rast.

Då kommer båten!

Ja, nu kommer de, alla turisterna som denna dag enbart tar båten från Gjendesheim till Memurubu för att därpå traska tillbaka över Besseggen, med varandra som utsikt. Under en knapp timme delar jag stig med dem och jag känner mig obehagligt stressad av blotta ljudet av fotsteg bakom mig. Jag stiger ideligen åt sidan, helst skulle jag vänta tills alla passerat. Bråttom har jag inte.

Vid stigskiljet, på en kam, fortsätter jag norrut, medan strömmen går österut. Nu är jag återigen ensam - kontrasten är som ett pukslag! - och en härlig utsikt öppnar sig mot en dalgryta med mörka bergväggar, våtmarker och en mindre sjö. Jag tröttnar aldrig på den dramatiska växlingen i vyer vid en passövergång.

Det är för tidigt att slå läger. Jag chansar på att gå vidare för att söka tältplats på stränderna av den bananformade långa sjön Russvatnet. Första försöket gäckar mig med alldeles för slammigt vatten, ett vanligt problem i Jotunheimen. Jag går vidare och söker en plats där både vattnet och vegetationen stämmer - det växer annars åtskilligt med vide och dvärgbjörk på denna höjd. Nära Sundodden hittar jag en idealisk plats, lagom långt in för att inte nästa etapp ska bli orimligt lång. Jag får fina utsikter, tillbaka mot passet och mot Besshøe, 2258 meter över havet. Det är ensamt och tyst. Det var hit jag ville.

Det blir sommarens enda rundtur. När jag sista dagen går på sluttningen ned mot Gjendesheim blickar jag över mot andra stranden av älven Sjoa dit stugchefen skjutsade mig för tio dagar sedan. Allt kommer tillbaka i minnet. Cirkeln sluts, formen avrundas, allt hade mening och ingenting var förgäves.

Så gav den närmaste, och minst exotiska, av dessa tre turer den mest exotiska upplevelsen. Största möjliga ensamhet, med minsta möjliga möda, mot sämsta möjliga odds.

Åter