Vandring i VästalpernaMina första vandringsår var helt koncentrerade till Östalperna med stark tonvikt på Dolomiterna. Efter en lång tur i Östalperna 1993 - min första i tre länder - hade jag tid över att göra en tur i Aostadalen som jag drömt om i fem år. Efter turen vilade jag ut i Aosta och passade en dag på att ta tåget till Turin för att köpa kartor över de italienska sydalperna, med betoning på GTA (Grande Traversta delle Alpi), en led genom regionen Piemonte. Sedan dess har alla mina alpina turer, utmo en kort avbruten tur i Adamello 1994, hållit sig till väst och allra mest de södra Alperna. Med det menar jag allt söder om järnvägen Paris-Milano. Dessa är mina västalpina tureer:
Alta Via 1 är en led som utmärks av stora höjdskillander; nästan alla pass är 2700 meter höga och övernattningarna är fördetmesta i dalarna, på cirka 1300 meters höjd. Båda åren jag gick denna led var det goda snöförhållanden; andra gången, år 2006, dessutom strålande vackert väder. Första gången utgick jag från Alagna via Pastorestugan och Val Gressoney och valde fel variant, den gamla via Bettaforcapasset, antagligen för att den var kortare. Det är oerhört fult, p g a skidanläggningar och jeepvägar. År 2006 fick jag äntligen revansch för detta misstag. På en mycket vacker variant tog jag mig från Alagna till St Jean i Gressoney, övernattning på campingplats. Därifrån gick jag efter en bit landsväg över den sydligare varianten, Colle di Pinter, som är en förstklassig övergång. Tyvärr kunde en del stationer i Val d'Ayas inte undvikas. Därpå följde jag tre dagsetapper på Alta Via, samma väg som 93 men en dag snabbare. På GTA kom jag 1994 och 2000 att göra många etapper av GTA i båda riktningarna. År 2000 valde jag dock bort GTA-etapperna söder om Ellena Soria och svängde över till Frankrike vilket är mycket intressantare, om också rätt ansträngande. Det är en hel del block och en extremt brant nedstigning mot Refuge de Nice. Överhuvdtaget lyckades jag 2000 att kombinera etapper på fransk och italiensk sida optimalt, så att precis hälften av övernattningarna var i vardera landet. År 1999 hade jag tänkt göra en stor vandring i Frankrike och Italien, min första i Alperna på fem år. Dock blev jag sjuk i Modane och avbröt efter 15 dagar - turen 2000 blev den tänkta fortsättningen. Bortsett från 15 minuter i början och en kortare sträcka senare gick hela turen i Frankrike (resten i Schweiz). Tyvärr har de inledande etapperna av GR5 många låga partier, ända ned till 700 meters höjd, alltså en hel del skog. Höjdpunkten var de sista etapperna genom nationalparken la Vanoise, bortsett från kontakten med en skidstation, Val Claret. Ska man gå norra delen av GR5 är det nog bäst att börja i les Houches nära Chamonix. Även de nordliga delarna av GTA (sommaren 2006) har en del tråkiga partier. Före Alagna var de första dagarna före själva leden de mest givande om också med många häftiga åskväder. Det är värt att veta att Formazzadalen, samt Devero-Veglia är de delar av Piemonte som får den mesta nederbörden vintertid. Min vandring började redan den 14 juni och ett pass, Scatta Minnoia, hade så mycket snö att jag gäckades och måste välja en omväg. Lite senare på säsongen hade det varit lönt att börja i Airolo i Schweiz, följa Bedrettodalen och göra samma övergång, Passo di San Giacomo, som jag gjorde 1991, mot Formazzadalen. Fr o m 2002 års korta tur - skitväder på slutet - har tältet dominerat. Sydalperna är nästan lika tältvänliga som Pyreneerna. 2002 och 2003 gav mig chansen att fylla några luckor på både fransk och italiensk sida. 2003 hade jag enastående tur med vädret och snöläget. Dessa turer var till större delen improviserade. 2004 års tur gav mig halva Tour d'Oisans i nationalparken Les Ecrins. Det är fint där och man kan i norra änden med tältets hjälp hålla sig borta från nationalparken. Dock är ett pass, Col de L'Aup Martin, alltid vanskligt och speciellt under snö, som denna gång. Jag hade en obehaglig olycka om vilken berättas i "Plötslig färdkamrat". På den västra delen, som jag inte gått, har Col de la Muzelle, och alernativet Brèche Perrier, rykte om sig att vara besvärliga, och kanske farliga i dåligt väder. I Le Queyras,leden GR 56 som sedan följde är tältreglerna mycket humana, man ska bara hålla sig på avstånd från byarna. Övergången till Italien gav mig sedan många nya etapper på GTA, i Val Germanasca och i Valli di Lanzo, norr om Susadalen. Det är värt att veta att det faller mycket mer snö på den italienska sidan vintertid. Därför började jag turen i Frankrike, den 15/6. I Italien kom jag sedan att gå över pass som hade varit livsfarliga en vecka tidigare! Turen år 2007 dominerades av rundvandringen kring Mt Thabor i Frankrike, de 6 första dagarna, en tur med flera mycket höga pass och underbart vackra vyeer, speciellt på västsidan. Turen korsade sig själv nära Mt Thaborstugan innan jag fortsatte mot Italien. Höjdpunkten på den italienska delen var övergången från Valle della Ripa och vidare tvärsöver Val Troncea, ett reservat vars tältförbud tvingade till en liten omväg. Dessa båda etapper skedde precis i månadsskiftet augusti-september, en underbar årstid som jag inte kunde utnyttja innan jag gick i pension. Stabilt väder och lite folk. Dock kan vatten vara ett problem under den sena säsongen. Turen i början av sommaren 2008 tangerade delvis denna och det var påtagligt hur mycket snö som faller just i Mt Thabor-området. När man kommer till Le Queyras är förhållandena genast mycket bättre. Tältregler I nationalparkerna Les Ecrins och Mercantour (Havsalperna) gäller tältet upp efter 19, ned före 9. I La Vanoise är tältning tillåtet endast nära vissa stugor, 19-08, i juli och augusti. På stugorna finns ofta broschyrer om parkreglerna, med förteckning över de aktuella stugorna. Även om man är inställd på stugor kan tältet vara en räddning om stugan är full eller nästintill - det är faktiskt outhärdligt. Själv undviker jag numera stugor så mycket det går. I Le Queyras är tältning tillåtet på en timmes avstånd från närmsta by. I Aostadalen har jag läst i en guidebok att tältning är tillåtet över den absurda gränsen 2500 meter, enligt en Legge Regionale från 1983. Detta tror jag är en skenregel. Jag har tältat en natt på en fäbodäng efter avtal med markägaren. I Piemonte har jag hört påståenden om att tältet får resas först efter 8, men är reglerna så stränga måste det rimligen finnas anslag som beskriver dem. I de flesta Parchi Naturali, t ex Val Troncea, är det totalförbud. I Parco Naturale delle Alpi Marittime tycks dock den enkla regeln vara en plats - ett dygn i "alpinistiskt syfte", vari vandring torde ingå. I Gran Paradisos nationalpark är tältning tillåtet endast på campingplatser. I guideboken över Aostadalen står att camping medges mellan solnedgång och soluppgång, men jag tvivlar lite. Det finns dock en del obemannade stugor i området. Frågar man stugvärdar om gällande tältregler får man i regel räkna med att de ljuger, t ex ett vanligt påstående är att tältet får resas först efter solnedgången och ska upp före solens uppgång, en något obekväm förutsättning sommartid. För dem är givetvis tältet en konkurrent. Man ska för den delen inte, i början av säsongen, fråga priva stugvärdar om när CAF-stugorna öppnas. 2003 kunde det t ex heta att öppnandet var uppskjutet två veckor p g a de stora snömängderna. Det var tvärtom mycket lite snö i mitten av juni det året. Konkurrens igen, förstås. Stugorna öppnade normal tid, 15/6. Ta sig dit Till St. Gingolph, startpunkt för GR5: Tåg Genève-Montreux, båt vidare. Till Modane och St Michel: Tåg från Paris, Gare de Lyon. 2007 hade jag inte lust till den lite nervösa transporten mellan två järnvägsstationer så jag tog vägen över Schweiz. Nio byten, kanske inte så bekvämt, men ungefär lika snabbt. Formazzadalen. Den tänkta utgångspunkten var Varzo, tåg från Brig genom Simplontunneln, byte till buss i Iselle. Eftersom jag inte hittade någonstans att bo tog jag bussen vidare till Domodossola; på vägen fick jag tipset om en busslinje norrut till Ponte Formazza. Det var bara att lägga till fyra etapper till den planerade rutten (som sedan också ändrades i Alagna). Méolans var också en sista-minuten-ändring. Efter övernattning i Digne les Bains hade jag hoppats på buss till Colmars les Alpes, men linjen hade inte börjat gå för säsongen. Turligt nog var förbindelsen Marseille-Barcelonette försenad och jag kunde lägga om rutten efter ivrigt kartstudium på bussen. Bourg d'Oisans, utgångspunkt för Les Ecrins: Tåg Paris-Grenoble, buss vidare. Limonetto: Tåg Turin-Cuneo-Limone. Fontan Tåg från Nice. Denna tur följde direkt efter en tur längs Korsikas GR20. Åter |