Tankar om packning. |
Jag har aldrig burit särskilt tungt och alltid fasat för tanken. Att härma åsnans förmåga som lastdjur verkar ligga farligt nära att härma hennes intellekt.
När jag slutade med dagsturer i Alperna 1989 blev det därför stugor. Min första fjällvandring, en vecka i Jotunheimen 1994, var också en stugvandring. Jag hade ombyte till stugan, två böcker, lakanspåse, hygien - inklusive en halvkilotung badhandduk och annat smått, och packningen kan inte ha vägt ens 8 kg.
Flera etapper var långa. På min 50-årsdag gick jag motsvarande två kortare etapper, över 3 mil, i strålande sol. När jag mötte eller gick om tältare undrade jag varför de gjorde sig besväret, jag njöt av flyga fram genom terrängen och ändå se mycket. Jag behövde ju inte titta på marken så mycket.
Med tiden har anspråken ändrats, därmed har också packningsfrågan blivit akut. Jag trivs inte så bra i stugor och känner att de låser etapplängderna och vägvalen. 1995 gick jag 19 dagar i Pyreneerna med 3 fria tältnätter och en camping därför att avstånden mellan stugorna ibland är stora. På Col du Palas, ett brant pass med lösa block och snö emellan, funderade jag för kanske första gången över packning och säkerhet. 1996, tre mindre turer, blev det sådär 7 nätter.
1997 gjorde jag min andra fjällvandring i Norge, 1999 min femte, i Tafjordfjella. Det blev tält alla nätter, men tidigt avbrott (efter sex dagar) p g a ryggbesvär (ischias). 1998 hade jag opererat höger hälsena. 2002 började jag få besvär i den andra hälsenan, 2003 kände jag av knäna första gången och 2006 hade jag mer långvariga besvär i vänster knä.
I takt med dessa hälsoproblem har min lust att vandra fritt, och med tält, paradoxalt stegrats. På mina Norge-vandringar 2001-2006 hade jag en enda stugnatt. 2003 gjorde jag en nästan helt improviserad tur i Alperna, 18 dagar, med 11 fria övernattningar, 2004 blev det 21 dagar och 13 fria tältnätter. 2005 gick jag utmed hela huvudkedjan i Pyreneerna, 31 dagar, med 17 fria tältnätter, en natt i fri stuga och 2 på camping. Detta var någon månad före min 61-årsdag.
Inget av detta vore möjligt utan noggrann eftertanke om vad jag bär med mig och vad jag har det till. Jag har hyfsad fysik för en 66-åring, även om jag aldrig besöker ett gym, och hälbesvären ibland tvingat till uppehåll i löpningen. När jag springer eller cyklar är det för att komma ut, se mig om och koppla av - jag tänker aldrig på det som träning. I övrigt gymnastiserar jag dagligen, balansplatta, excentriska hälövningar, rygg, buk, utan annan belastning än kroppsvikten eller lätta hantlar.
Jag är 175 cm lång, väger kring 70 kg, har erkänt välutvecklade benmuskler, morgonpuls 50-54, och utmärkta blodvärden. Med de förutsättningarna vill jag givetvis minimera betydelsen av mina mekaniska hälsoproblem. Som relativt nybliven pensionär (sedan augusti 2006) vill jag leva ett rikt och aktivt liv, både fysiskt och intellektuellt. Typiskt nog inledde jag min sista tur år 2007 (i franska och italienska Västalperna) på min 63-årsdag, med en stigning på cirka 1.800 meter.
För mig som vandrar mycket i Sydeuropa, med höga pass och branta stigningar eller nedstigningar, i instabil och hal terräng, eller rentav över snöfält, är också säkerhetsaspekten viktig. Det handlar då både om packningens form och skrymme och dess vikt.
1994 gjorde jag en senare avbruten tur i Adamellogruppen med ganska lätt stugpackning. På ett ställe gick leden, med säkring, rakt genom ett mindre vattenfall. Om jag plötsligt halkade skulle jag tappa greppet om wiren och därmed också förlora fotfästet. Jag var då tacksam att min packning ändå var såpass lätt.
År 2003, på min redan nämnda tur i Sydalperna, var det en gränsövergång från Italien till Frankrike nära Monviso. På den variant jag valde först var stigen brant och kraftigt eroderad. Plötsligt halkade jag och gled ett stycke utmed sluttningen, men lyckades hålla mig kvar med händerna i en sten. För ett ögonblick kändes det som att jag skulle falla och slå mig riktigt illa om jag tappade taget, samtidigt kändes det som en övermänsklig uppgift att hasa mig upp igen från min aningen obekväma belägenhet.
Hur jag lyckades fattar jag knappt än idag. Packningen var definitivt ingen hjälp, och jag har ibland undrat hur illa det kunde ha gått om jag inte just det året bantat den i flera viktiga detaljer.
2007 var jag i Pyreneerna för femte gången och fick äntligen med mig ett par etapper i det inte helt lätttillgängliga Haute Ariège. På ett ställe måste jag över en brant häll eftersom ett snöfält spärrade stigen. Under uppstigningen kände jag plötsligt att jag kunde ta mig varken upp eller ned med bibehållet fotfäste. Med en extra viljeanspänning, och handen om en grästofs i en liten skreva, lyckades jag ändå svinga mig upp och vidare. Återigen räddades jag av min modesta packning - min startvikt med mat för 8 dagar, gas för 14 och kartor för betydligt mer, var då nere i 15 kg.
Den 12 februari 2008 blev jag påkörd av en bil på en ljusbevakad cykelöverfart. I fallet ådrog jag mig bland annat en bäckenfraktur och en försvagning av stora sätesmuskeln, bägge på vänster sida. Jag gick med krycka i sju veckor och fick träna i två månader för att återfå styrkan i vänster ben. Även om mina framsteg var hyfsat snabba var det naturligt med lite försiktighet på min franska tur i juni (normalt ska läkningen ta sex månader!) Jag var alltså extra noga med att inte släpa med mig onödigheter. Det betalade sig på det första, och ett av de sista, passen på turen. Det första var så snöhöljt att jag mötte vandrare som vänt.
Jag försöker alltså packa lätt, men jag är inte UL (ultralight), mest därför att bärkomforten ibland krockar med andra värden, eller för att jag misstror min förmåga att hantera vissa lösningar. Jag har hämtat inspiration från amerikanska websidor på Internet, om UL och moderat lättpackning. Jag har insett att en del av mina komfortkrav var inbillade, men jag har inte övergivit alla. Processen får vara långsam.
Jag tillåter mig också skepsis mot lösningar som uppenbarligen fungerat för andra, med tanke på mina speciella förutsättningar. Då har jag bra ett stycke kvar till den fördomsfullhet och prestigeladdade elitism som lättpackningstankar ofta väcker - i Sverige.
Jörgen Johansson har skrivit en bok med titeln "Vandra Fjäderlätt" som nyligen recenserades i Gotlands Allehanda av en Robert Gahnfeldt:
"Under avdelningen hygien, får vi veta att man klarar alla sina tvättbehov en vecka på en bit hård tvål som är av en tummes storlek (skärs till före avfärd). Handduk behövs inte, enligt författaren, som också avstår från tandkräm (men har med tandborste och tandtråd).
Naturligtvis har han en poäng i att man ska ta med så lite som möjligt och inte belasta kroppen med onödiga kilon. Men jag menar att jakten på gram inte behöver drivas till absurditetens gräns. Orkar man inte ta med ett helt liggunderlag eller tält, knäar man under tyngden av tandkrämstuben, ska man kanske välja en annan form av friluftsliv."
Johansson har elegant avväpnat dumheten genom att citera den i sin marknadsföring. Typiskt är förstås uttrycket "jakten på gram". Det är naturligtvis ett sätt försöka förlöjlga och trivialisera en strävan som bevisligen leder till avsevärd viktsbesparing och en långt mer överskådlig packning. En del vill inte inse det. Samtidigt är det många som känner att lättpackningstänkandet hotar friluftslivets exklusivitet. Andra kan känna sig störda av nedvärderingen av fysiken gentemot intellektet.
En tarp, eller ett tarptent, som Johansson använder, väger kanske tredjedelen av ett tält - en hederlig recension hade tagit upp något om problemen kring denna numera klassiska lösning. Jag tror själv inte den är var mans sak, men det vore löjligt att ignorera dess betydelse för den som kan hantera den.
Och fjällvandring är något man ska "orka", alltså en prestation, inte en njutning. Vitsen med att packa lätt är förstås att ha kraft över till mer än att bara orka, och marginaler om något går snett. Ett par av mina etapper har förlängts med flera timmar därför att vattnet jag hoppades på - det som fanns inritat på kartan! - inte fanns eller hade gått under jorden. För sådant ska man ha beredskap.
Från det svenska diskussionsforumet Utsidan plockar jag fler pärlor.
"Att få ner packningens vikt är ju i sig väldigt bra, ju lättare packning desto lättare och behagligare blir ju ex vandringen. Dessutom blir ju skaderisken mindre. Men jag undrar om inte det billigaste varianten för att få nå detta är att träna sig både styrke- och konditionsmässigt?."
Även andra inlägg betonar att träning kan eller rentav bör ersätta lättpackning - en del kan alltså inte tänka så långt som till en kombination av lättpackning och god fysik! Lättpackningsrörelsen har till stor del sina rötter i extrema tävlingslopp i bergsmiljö!
Att man jämställer vandring med en idrottsprestation må vara hänt. Det märkliga är att man inte automatiskt tänker på de många belastnings-, nötnings- och förslitningsskador som drabbar just idrottsmän. Det borde mycket fler göra.
På Korsika 2002 träffade jag på ett par män, över 30 år yngre än jag, som bar packningar mellan 25 och 30 kg i hettan och var mycket stolta över det, men tvingades avbryta på grund av knäbesvär - jag träffade senare en av dem på stranden.
Jag träffar inte många långvandrare med tält i min egen ålder, vare sig i Norge eller i Sydeuropa. Vad kan det bero på?
"Gramjakt" som sagt:
"Blir det inte lite väl mycket gramjakt, även om det är intressant rent akademiskt hur lite man kan klara sig med. Klart att man inte skall bära med sig onödiga grejer, men det är väl inga problem att bära 25 kg på ryggen i en vecka. Om säcken väger 20, 25 eller 30 kg spelar väl ingen större roll om man är en vuxen karl (såvida man inte måste springa fram)?"
Jag gick sex dagar på Hardangervidda 2009, men hade mat för 8 dagar, och säcken vägde på ryggen lite drygt 13 kg. Jag saknade inget, utom kanske lite mer mat - men det hade känts fånigt att gå upp i vikt efter en vecka av viss fysisk anstränging.
Det är nästan 12000 gram mindre än 25 kg, det spelade roll och jag kapade inte dessa tusentals gram genom att jaga dem, ett i sänder. För de flesta andra spelar det också roll, men kanske inte meddetsamma. Skador på senfästen, leder och rygg är inte så plötsliga som deras symptom. Hur länge vill du vandra?
Ännu en fördom är att lättpackande vandrare lever i snusk, med samma stadigt lortigare tröja, kalsonger och strumpor dag ut och dag in. De kan alltså inte föreställa sig att även lättpackare tvättar sina kläder! Vad ska man ha på när de torkar, undrar alltid någon. Kläder torkar fortast på kroppen.
En anonym bloggare bidrar en annan vanlig kliché. Apropå J. Johansson och hans website hävdar han att denne "glömt upplevelserna". Eftersom sitens motto är "mindre packning. Mer njutning" kan man undra om den blyge bloggaren menar att den som njuter inte upplever, eller om han bara glömmer upplevelserna desto fortare efteråt. Men det är kanske elakt att förutsätta att påståendet föregicks av tankeverksamhet.
Innan jag diskuterar lite detaljer i min egen packning ska jag säga något om vad som skiljer mellan mina lösningar vid vandring i Sydeuropa och i nordiska fjäll, dvs. nästan alltid i Sydnorge.
Gemensamt är taket för packningens vikt, för tillfället lite drygt 15 kg, med hopp att pressa denna gräns, speciellt i Norge (där normalturen är 10 dagar). "Packningen" är det jag inte bär direkt på kroppen, vilket i regel är korta strumpor (Thorlo eller Smartwool) skor, tröja, skjorta, korta löparbyxor och skärmmössa. Kartfodralet har jag framme och kameran (222 gram i etui, med extra minne och batteri) i bälte, t ex ryggsäcksbältet, men dessa räknar jag till packningen.
I svalare väder har jag på mig en billig vindoverall av märket Nike, som totalt väger mindre än dessa dyra vandringsbyxor med förstärkningar i knäna och rumpan, och "praktiska" fickor lite varstans. Ibland har jag använt ett par riktigt lätta överdragsbyxor av märket Newline. Underställ avnänder jag aldrig. Vill jag klä om under dagen med hänsyn till vädrets skiftningar vill jag inte göra det närmast kroppen.
Vistelsen söderut är i allmänhet längre, 14-31 dagar de senaste åren, framgent förmodligen fördelat på flera kortare turer. På dessa resor provianterar jag, vilket jag nästan aldrig gör i Norge. Jag bär därför färre, men större, matportioner. Är det 700 gram om dagen i Norge är det 800 söderut.
Kartbehovet är givetvis ett annat. Väger kartorna söderut 750-900 gram väger de kring 300 gram (mycket 1:50 000) i Norge. I Alperna har jag ofta med en italiensk ordbok, i Pyreneerna en spansk, vilket lägger ett hekto till packningen. Jag har söderut länge haft med ett par stegjärn, 590 gram (720 om jag har dem i väska) med tanke på att snön på morgnarna kan vara så hård att jag inte ens kommer ut på den. Jag har använt dem två gånger sedan 1999 och tvekar denna gång! (facit: inga stegjärn vare sig i Pyreneerna i juni-juli 07 eller Alperna augusti-september samma år. Ej heller 2008 eller 2009).
Gas bär jag två burkar av i båda fallen. Söderut måste jag ibland fylla på. Då handlar det ofta om punkteringsburkar varför jag alltid har med en adapter, 146 gram. Andra förbrukningsvaror är tvål och toalettpapper. Söderut tar jag en hel tvål, 125 gram - den räcker nog hela resan- och en hel rulle toapapper, eller åtminstone 100 gram - det tar emot att köpa sex nya rullar när den gamla tagit slut! Tandkräm är drygt; jag tar med en sådan där liten tub, som apoteken säljer, i båda fallen. Kaffet väger i båda fallen c:a 1-2 hg.
Vattenflaska, en liter (Stadium , mjukplast av något slag) har jag alltid, fast behovet varierar. I fjällen bär jag vatten kanske på mycket höga övergångar, en halv liter som mest. Söderut är behovet ett annat och jag kan behöva ha med en extra mycket lätt flaska för de riktigt torra passagerna. Över natten förvarar jag en liter i tältabsiden till morgonmaten.
Förvaring av pass, kort, biljetter, etc. ställer högre säkerhetskrav på den sydeuropeiska resan med många tågbyten (nio byten i augusti 2007) och ofta en bit med Paris tunnelbana. Lösningen är tyngre och det vore dumt att beskriva den här.
Detta är den avdelning där mina lösningar än så länge är som mest klassiska. Jag har ett Akto-tält, det gamla som väger mer än 1700 gram. Tarp (enkelvägg, inget golv) har jag inte funderat på, eftersom det kräver en hel del skicklighet att hantera, t ex med hänsyn till vind och regn. Det blir t ex fler, kanske hopplöst fler, bivillkor vid valet av läger. Det kan redan i dag ta över en timme från det jag bestämt mig för att stanna.
Enkelväggslösningar (med golv) för en person är sällan särskilt rymliga - ofta saknas möjlighet att laga mat i absiden. På min tur i Skottland 2009 hade jag flera regndagar då jag verkligen uppskattade absiden, som gjorde att jag kunde ta mig in i tältet utan att blöta ned det invändigt. I Alperna och Pyreneerna där det är vanlig med kraftiga åskstormar på eftermiddagen mättas marken ofta och vattnet står då flera centimeter över marken. Då känns det skönt att ha tvåväggstält med badkarsgolv i innertält.
Frågan, som jag inte kan besvara, är om enkelväggslösningar är tillräckligt varma - jag vet att kalla morgnar kan ge frost på den enda tältväggen. Det kan tänkas att jag skaffar ett Tarptent® och testar på låglandet, gärna på hösten eller i april, maj. En annan tänkbar lösning är Terra Nova Laserlite Competition, ett slags bantat Akto, som numera bestått svåra prov på The TGO Challenge i Skottland. Andra lösningar ger ingen påtaglig viktsfördel.
Madrassen är ett Ridgerest som vid alla mina vägningar visar 316 gram, mindre än angivet. Den bör kompletteras med lite kläder i huvudänden eftersom överkroppen känner av markkylan mest. Jag har använt Thermarest, där redan 3/4 (förlängd med ryggsäck) är onödigt tungt, och dessutom lätt får punktering. Trots att jag har dålig rygg sover jag bekämt på min Ridgerest.
Sovsäcken - så sent som juni-juli 2000 släpade jag på en syntetsäck som vägde - var vänlig sitt! - 1600 gram. Idag har jag en dunsäck som väger 620 i vattentät kompressionspåse. För en alptur i september väljer jag troligen en varmare, med komfort ned till -3, och pliktar med 2 hg extra i vikt (facit, aug-sept 2007,08,09,10: jag tog den lättare).
Gramjakt? Enbart på denna enda detalj har jag kapat 1 kg!
Nu har jag använt den på 6 turer, c:a 100 dagar, utan problem, därför att jag haft tur med vädret. Senaste versionen väger 1.6 kg och jag tillråder köp endast i kombination med ett mycket lätt överdrag, samt vattentäta påsar av märket Sea-to-Summit för känsliga detaljer - sovsäck, kläder, kartor. En vattentät påse, 13 liter, väger mindre än sovsäckens kompressionspåse, väl att märka. Jag anser dock att det är skandal att det ska vara så svårt att få tag i 65-literssäckar kring 1.5 kg.
Ett alternativ som i praktiken väger mindre är Acrux 65, helt vattentät, 1.9 kg. Den har remfästen, utan spännen, i sidorna. Axelremmar och ryggplatta är helt utan anmärkning. En del menar att bältet är för klent för tyngre bördor. Men här ska inte bäras några tyngre bördor! Det är 65 mycket generösa litrar. Topplocket har två fickor. Kan man avvara den bekvämligheten krymper genast vikten med 230 gram och så har det numera blivit. Den har varit min sydeuropeiska säck några år.
Något att minnas är att bältet har två kuddar som kan skjutas fram och tillbaka. De ska alltid vara så långt bak det går och det är klokt att hitta någon lösning för att fixera dem i det läget. Annars kan de lätt sno sig med påfrestningar på sömmarna till följd.
För lågland och fjäll hoppades jag använda en Granite Gear Vapor Trail, som väger mindre än 1 kg, i Cordura-väv, med fullgott bälte och goda axelremmar. Den anses komfortabel till 14 kg:s belastning och det är ingen större svårighet att packa ned mat för 10 dar. Den har fästen på sidorna, men för madrasssen är remmarna för korta om det inte ska pillas. Remmarna på ryggen är generösare. Efter några provturer hemmavid har jag insett att den passar mig mycket dåligt p g a den veka ryggplattan. Jag får spänningar och värk i nacke och axlar direkt. Till låglandet kanske den duger.
Lättare alternativ - ned till 5-6 hg! -saknar i regel ryggplatta helt och hållet. Tanken är att man ska få lagom uppstyvning genom att rulla madrassen längs med säckens vägg. Det är nu inte något som sker av sig själv. Mitt intryck är också att man då måste packa säcken rätt högt. Detta är en lösning som bevisligen finns, och praktiseras av vandrare som unnar sig lite mindre packning (bl a mindre mat!) än jag. Min dåliga rygg ställer tämligen höga krav på bärsystemet, även om många bälten är löjligt överdimensionerade.
Under våren 2009 lanserade Osprey sina mycket lätta modeller i vattenavstötande Cordura-väv. Jag rev en Exos 58 (liter) från hyllan precis som den kommit in. Den har nu följt mig på åtta vandringar, c:a 100 dagar, och visat sig mycket bekväm att packa och hantera. Den väger kanske 1.1 eller 1.2 kg, med regnskydd. Den räcker utan vidare till en 10-dagars tur i fjällen.
Nej, idén att släpa på ett tungt skrymmande Trangiaset har aldrig kommit för mig. Och gas är det enda bränsle jag kan tänka mig, till exempel eftersom jag lagar nästan all min mat i tältabsiden.
Mitt första kök var ett franskt Rando 360 vars förpackning, en burk med lock, tillika var tillagningskärl och servis. Till detta hörde tuber som räckte ungefär två dagar, svåra nog att få tag på i Frankrike! När detta kök började läcka köpte jag ett lätt titankök, märke Primus, som var oerhört dyrt. Det finns likvärdiga (dock med kortare vingar) av märket Markill; idag gör Primus också en billig variant.
Jag lagar mat som kan tillredas och ätas med enbart sked. Brännare, kärl, svamp, tång, sked och decilitermått väger tillsammans 300 gram.
På dessa punkter är min packning avgjort tyngre än lättpackarens i allmänhet. Jag har t ex en tvätthandske, som lindrar när jag tvättar mig i kallt vatten, och som jag tror skrubbar mig ren. Jag använder den också när jag tvättar kläder. Handduken lämnar jag hemma efersom jag märkt att jag aldrig använder den.
Sjukvården har ibland innefattat inflammationsdämpande medel för min häl. För mina knän, om de skulle trilskas, har jag lite elastisk binda. Ett tag behandlade jag mina händer mot eksem, varför en cortisonsalva och mjukgörande salva tillkom. Annars vet jag att jag kommer att få en del sår, så plåster och sårtvättare finns med. Jag har även vattenreningstabletter, micropuur, som inte smakar apa. Jag använder dem sällan, t ex i Alperna har jag aldrig använt dem (på 250 vandringsdagar har jag varit sjuk två gånger). I Norge är de inte med.
Reparaturen innefattar kiltnålar, textiltejp, extra skosnören och gummisnören, och något extra plastspänne. Kiltnålar har lagat min ryggsäck två gånger. Textiltejp har lagat tält, kläder och vattenflaskor.
Så sent som i Breheimen 2001 bytte jag kläder helt och hållet på lägret. Vidare hade jag särskilda lägerskor. Idag byter jag strumpor till natten. Stigstrumporna brukar jag skölja ur varannan dag, tvätta varannan. Sen tar jag på dem direkt ! På stigen har jag korta löparbyxor med innerbyxa, mycket lätt att hålla rent. På lägret byter jag till kalsingar, andra strumpor och tröja, men först till natten. Under min skjorta har jag en tröja, den tar jag också av, och sköljer. Den är av ull, som aldrig styvnar.
På dessa arrangemang har jag sparat 1-1.5 kg. Och jag håller mig torr! För kortare utflyker kring lägret kan jag dra på ett par packpåsar av märket Sea-to-Summit, med praktiskt spänne, på fötterna. För längre utflykter tar jag mina kängor. Idag kan jag omöjligt begripa att jag gick omkring med 8 hg skor på ryggen!
Jag följer annars i stort sett regeln att man inte ska ha mer kläder än man kan ha på sig samtidigt. På överkroppen hag jag söderut som mest fyra lager, de båda skjortorna, en vindoverallsjacka och ett regnskal. Dunjackan ska förhoppningsvis ersätta en vindoverallsjacka och underställströja.
Mina regnkläder väger kanske 400 gram. Byxorna är av märket Montura, med långa bixtlås i sidorna, och jackan en Haglögs Paclite, dyr, men bekväm.
Om strumpor går det mycket skrock, att man ska ha dubbla par i skorna och byta ofta, även under etappen. Jag har, som nämnts, ett par på stigen och tvättar dem nästan dagligen.
Skor har varit ett tvisteämne. UL-packarna upprepar gärna formeln att ett hekto på fötterna motsvarar fem på ryggen. Det skulle förstås hänföra sig till energiåtgången och inget annat. De undersökningar som redovisats verkar förutsätta en rätt forcerad gångart, bortåt 6 km/h.
Vad som känns mest på ryggen borde vara uppenbart. Förslitningsskador på knän och senfästen beror säkerligen mest på belastningen uppifrån. De undersökningar som man hänvisar till verkar ge faktorer mellan 2 och 6, vilket förmodligen beror på stora variationer i mätmetoderna och mätintervallet. Tvivelsutan är tunga skor, t ex stegjärnsfasta på 2 kg (eller stövlar!), väldigt klumpiga i grov terräng.
Den egentliga tvisten är om vriststödet från högre skor är överskattat eller ej. När jag började vandra hette det att kontinentala skor inte dög i svenska fjällen - stövelhöga Lundhags skulle det vara. Det var så utbrett att jag hajade till första gången jag såg ett par Lowa-skor i en Stockholmsaffär 1988. När jag skulle förbereda en Norgetur 1994 läste jag på om stövlar kontra kängor - argumenten vägde över till de förras fördel. Jag tog ändå de Tecnica jag köpt i Aosta 1993. På plats kunde jag konstatera att alla jag mötte hade skor av kontinental typ. Jag tror utvecklingen går vidare.
Svaret, om vriststöd, är naturligtvis att det är mycket individuellt - många har omvittnat att de inte behöver något. Den som har starka fötter och har starkt utvecklat balanssinne (vilket de flesta inte har) klarar svår terräng med låga skor i klassen 1 kg eller rentav löparskor nedåt 750 gram (försåvitt de sitter så bra att man inte riskerar att trampa ur dem).
Min högst personliga erfarenhet är att skorna bör räcka över fotknölarna, men att de inte behöver vara särskilt styva eller nätta om de är väl stoppade i skaften. Detta har bl a med min speciella hälskada att göra - det huvudsakligan vriststödet kommer dock från sulan. Mellan fotknölarna och knäna finns inga leder - det är mig fullkomligt obegripligt att folk fortfarande köper höga kängor, vägandes ofta över 1.8 kg, eller gummistövlar. Det huvudsakliga skälet verkar vara att de är rädda för att bli blöta om fötterna. Tvättar de sig aldrig?
Mitt fjällpar av märket Merrell vägde 1.2 kg. Mina stegjärnsfasta Salomon väger 1.6 kg. Det finns ned till 1.2 med tunn och stenhård, mycket obehaglig, sula. 1.5 kg är ingen orimlig vikt för skor med stegjärnshäl.
Merrellskorna gav upp i Frankrike sommaren 2007. Bitar av sulan lossnade och andra delar var på väg. Jag köpte nya, aningen lättare, av märket Tecnica i Bardonècchia i Italien och använde dem i fem dagar. De var även med på en 14-dagars tur i Frankrike, sommaren 2008. När de började spricka köpte jag ett likartat par av märket Meindl på Giacometti Sport i Maloja, 1.1 kg. Jag tror de kostade 150 Franken ungefär, Mitt senste par, sedan 2010, av märket Keen, är riktigt bra och väger 1024 gram. Men i fjällen vill jag inte ha läder.
På min 20-dagars vandring i Schweiz, juni-juli 2011, gav mina kängor upp efter 18 dagar. Jag var då i Splügen där det finns en sportaffär. Där fanns inga så lätta kängor så jag köpte ett par låga vandringsskor av märket Salomon, vikt cirka 870 gram. Dessa använde jag på de båda sista etapperna i relativt normal alpterräng, och en del skog (vilket inte är lättare). Jag har också använt dem på en fjälltur i Norge, 6 dagar, och en sensommartur i Västalperna, 10 dagar. Något jag länge anat, och som bekräftades, är att det s k vriststödet nästan helt sitter i sulan. Enda problemet med så låga skor kan vara hälgreppet - det finns platser, t ex grov blockterräng, där en tappad sko vore katastrof
4 februari 2012