|
Den 23 augusti 1994
Klockan sju på morgonen var det plus två grader på Olavsbu. Solen sprutade fram över bergskammarna. Så vackert hade ingen dag börjat i Jotunheimen och just så vacker hade jag föreställt mig denna dag, i fem år. Olavsbu är en selvbetjeningshytte, vilt och vackert belägen. Många stigar möts och den vackraste leder rakt ut ur Raudalen till en plats där allt verkar flyta isär eller ihop. Jag beredde två koppar Nescafe och bredde 6 knäckebrödsskivor med marmelad och ost. En vacker dag blir alltid lång och med kartan framför mig pusslade jag ivrigt eftersom de fyra timmarna ned till Gjendebu vore alldeles för lite. Med hjälp av andra gäster kom jag fram till att Torfinnsbu, c:a 9 timmar, vore ett perfekt mål och en perfekt utgångspunkt för den sista etappen till Gjendesheim, varifrån det är 13 timmars resa hem. Det fanns två varianter och jag kunde bestämma mig på vägen. Mycket i Jotunheimen är som Alperna, fast 1000 m lägre. Flacka ut passen lite, lägg till några större sjöar, byt alprosen mot dvärgbjörk, dvärgtallen mot vide och murmeldjuren mot lämlar. Men just Raudalens mynning är något annat, en mjuk kullighet som man inte skulle möta i Alperna på motsvarande höjd. Outsägligt vackert. Att gå förbi Gjendebu, strax under trädgränsen, var som att börja om. Här följer 400 höjdmeter, brant på nakna berget. Sådant har jag gjort, och det dubbla, otaliga gånger i Italien. Det har lärt mig att göra det raskt. Det vackra var Svartdalen ovanför, där topparna, några med glaciärer, står på led på ömse sidor. Mera gult än grönt, lindrat av två större sjöar. Vid vattendelaren blir landskapet mindre strängt, och en härlig grön utförslöpa för ned till den mest idylliska stugan på hela resan, Torfinnsbu. Den ligger vid Bygdin, en uppdämd natursjö. Vid högt vattenstånd ser man inte skillnad. Vågorna gick brett och mjukt som smör på en macka. Jag hade gått 8 timmar. Jag kommer aldrig att glömma att min 50-års-middag bestod av karbonader, stuvad vitkål och kokt potatis. Pilsnern kostade 35 kroner. |